Oftast skriver man om roliga händelser i livet. Allt i livet är ju inte roligt utan det går upp och ner.
Idag begravdes min arbetskamrat.
Hon var världens finaste.
Kämpade in i det sista mot sin obotliga sjukdom.
Till sist tog den över och hon fick somna in tillsammans med sin familj.
Jag saknar henne så mycket även om det var länge sen vi sågs.
Vi jobbade tillsammans i Karlstad och när hon var sjukskriven för sin sjukdom träffades vi ibland men framför allt pratade vi i telefon då och då. Jag minns när vi pratade sist på telefon för nån månad sen. Hon blev så glad över att jag ringde.
Vi pratade om att jag och familjen flyttat upp till Östersund. Vi pratade om Karlstad, barnvakter, att ha barnbarn och om Agaton. Vi pratade om hennes cancer som hade kommit tillbaka. Hon berättade att hon skulle pröva en ny behandling. Självklart kom telefonsamtalet in på jobb också. Om barnen och skolan. Som hon älskade sitt yrke! Och barnen avgudade henne.
Hon var en person som vägrade att ge upp hoppet om att bli frisk igen, att klara de tuffa behandlingarna. Det finns inget alternativ, sa hon ofta när hennes sjukdom kom på tal. Det SKA bara gå bra, det finns inget annat, upprepade hon som ett mantra.
Livet känns så orättvist. Orättvist att hon inte fick leva längre.
Nu slipper hon lida. Hon behöver inte ha ont längre. Inte oroa sig. Men saknaden efter henne är så stor. Jag kommer aldrig att glömma henne.
SAKNAD
Så liten plats en människa tar på jorden. Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig. En hel värld kan inte fylla det.
Så litet en människas hjärta är. Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.
Skriven av: Ingrid Arvidsson
4 kommentarer:
Det är inte lätt när någon går bort, speciellt när man står dom nära, men det är ju livets gång man födds och får leva förhoppningsvis ett bra liv sedan dör man. Men minnena och saknaden finns ju alltid kvar.
Trotts det så måste man gå vidare med sitt eget liv. Hoppet finns ju kvar att man en dag får träffa dom man har förlorat.
Kram Jeanette
världen är verkligen orättvis! och cancer är en hemsk sjukdom........
Vad tråkigt att höra att hon inte orkade kämpa mer. Vilken tur att ni två fick lära känna varandra, vissa människor finns kvar i ens hjärta länge. på det sättet lever hon vidare och du förmedlar till oss hur fin hon var som person, det var en väldigt fin dikt! Kram på dig
Vilken fin dikt, mina ögon blev tårfyllda. Jag vet att hon var en person som du tyckte om på många sätt. Jag träffade henne en gång minns jag när vi fikadei "gläntan". Hon var så sprudlande glad, en person med energi=). Var kom bilden firån, den var så fin med de planterade träden bland stenar?..berätta!
Kram Cam
Skicka en kommentar