Idag blir Agaton 8 månader. För 8 månader sen låg man vid den här tiden och var trött, omtöcknad men glad. Lillplutten låg i sin genomskinliga glassäng och de glada föräldrarna hade för nån timme sen ätit en god välförtjänt frukost. Jag hade nyss skickat hem John för att sova några timmar. Själv väntade jag på att få komma till avdelning 11. Sköterskorna meddelade att det var fullt där så jag skulle få vänta ett tag. Det dröjde ända till klockan 1 eller 3 på eftermiddagen innan jag och Agaton fick byta avdelning. Kommer ihåg att jag låg i sängen och väntade och tog in allt som hänt. Kunde inte förstå att det lilla knytet som låg bredvid mig var vår lille bebis. Helt plötsligt hör jag en mamma som skriker aj, aj, aj i rummet bredvid. Förstod att där var det en liten bebis på gång. La mitt huvud tillrätta på kudden och tänkte "Gud vad skönt att det är över för min del"!Nu har det gått 8 månader sen allt detta hände och lillplutten som blivit större ligger ute och sover i vagnen. Vi har sagt hej då till hans farmor och farfar som har börjat den långa resan tillbaka upp till Östersund. Jag ska dricka en till kopp kaffe och ta mig an disken snart. Kanske kolla på kort på när Agaton var nyfödd först. Tänk att tiden går så fort..
3 kommentarer:
Japp, kommer ihåg känslan av att vara helt slut ena stunden, och tänka att det här klarar jag aldrig av, och sedan när det är klart vara hur pigg som helst och nästan inte komma ihåg hur ont det gjorde...
jag vill ha en stoppknapp!!!!! Noah blir fem månader om 7 dagar, och Olle ska vi inte prata om......... STOOOOOPP!!!
Helena: Jo, jag kommer ihåg smärtan! Fast ändå vill man ha fler barn. Konstigt.
Mikaela: Ja visst gårdet alldeles för fort fram. Snart går ju Agaton. Man vill ha honom liten länge men det är ju samtidigt så roligt att få vara med om alla nya saker han lär sig.
Skicka en kommentar